Hörrni, jag har lite svårt att hitta balansen som Erasmus-student… Det är inte så att jag inte trivs – det är snarare det att jag har det oförskämt bra som är mitt problem (hej, i-lands!). Jag har nämligen alltid varit ganska mycket för rutin. Det låter säkert tråkigt och duktig-flicka-aktigt, men jag behöver känna att jag gör någonting “vettigt” och “bra” med mitt liv. Cirka varenda sekund. Det är därför jag har jobbat varenda sommar sedan jag var fjorton. Det är därför jag fått bra betyg. Det är därför jag som 25-åring hunnit med att göra så mycket som jag faktiskt gjort. Det är min drivkraft men också mitt fall, för jag känner mig aldrig riktigt nöjd. Jag tycker alltid att jag borde göra någonting mer och planerar redan för nästa “grej” innan jag ens hunnit avsluta den första.

Så det här, att studera i Grekland,  är svårt för mig. För vi pluggar inte som jag är van. Universitetet här är ett skämt, eller åtminstone min institution, eftersom det inte är någon som helst ordning. Föreläsningarna är inte obligatoriska och många lektioner går ut på att läsa högt för varandra ur en bok. Alternativt att professorerna läser innantill från ett word-dokument som inte ens är uppdaterat från föregående termin (som de sedan dessutom skickar ut via mejl). Två av de kurser som jag tyckte lät mest intressanta visade sig utebli för att det var för få internationella studenter som anmält sig till dem och de flesta som jag har istället går ut på att skriva en självvald miniuppsats. Jag vet inte, men det är bara oseriöst, vilket i sin tur gör mig omotiverad.

Istället festar vi. Och dricker kaffe. Och spelar spel. Och har svinkul. Och ja, självklart lär man sig saker av att bo i ett annat land och ta del av en helt annan kultur. Att umgås med folk från hela världen och att prata uteslutande engelska. Men ibland blir jag bara spyless, får ångest och skäms över mig själv. För att det är ett termin som bara “försvinner”. Och så blir jag arg på mig själv för att jag inte bara kan slappna av och njuta av det.

Första maj i dag och “labour day” vilket betyder röd dag även här i Grekland. Jag och Stephanie tänkte att vi skulle ta vara på dagen och började ledigheten med en cafe fredo i gamla stan, sedan låg vi och gassade i solen vid slottet ett tag innan vi gick ner till hamnen/stranden och mötte upp Giorgios och Maria. De hade nämligen bestämt sig för att köpa engångsgrillar och bjuda in oss till årets första BBQ… Världens bästa idé! Vi satt och åt och snackade i flera timmar innan vi avslutade med grekisk glass på vägen hem.

Nu har jag städat lyan, tagit en dusch och ska snart lägga mig. I morgon ska jag gömma mig från solen (har varit runt 25 grader varmt i över en vecka nu) och försöka avsluta min första essay!

- Servicen. Många tycker att servicen på restauranger och caféer här i Thessaloniki är dålig. Servitriserna ler inte lika mycket som hemma, kommer inte och frågar om man vill ha mer dryck och plockar inte bort från borden eftersom man ätit. Det är knappt så att de kommer om man får ögonkontakt (vilket i alla fall är mitt sätt att få uppmärksamhet på i Sverige), utan man måste snarare ropa för att de ska reagera. Hur som helst, jag fick det här förklarat för mig, och det är tydligen så att när greker går ut och äter så vill de att det ska kännas som hemma – de vill inte ha en massa servitriser springandes runt bordet hela tiden. Vill de någonting så säger till. Det här låter ju ganska vettigt egentligen, men det är väldigt svårt att vänja sig vid att det som jag tycker är otrevligt på hemmaplan (man viftar/visslar/knäpper bara inte med fingrarna till en servitris) är helt naturligt här.

- Det offentliga hånglandet. Enligt min uppfattning så är det nästan lite oförskämt att vara alltför på varandra om man som par är ute bland folk. Att pussas eller kramas är okej, men att sitta i knä på varandra och kyssas med tungorna utanför munnarna på ett café är det inte. Här är dock det offentliga hånglandet helt accepterat. Varje dag ser jag tjejer och killar som fullkomligt äter upp varandra och eftersom jag aldrig ser någon grek som reagerar så tror jag helt enkelt att det inte anses som något konstigt. KÄRLEKEN ÄR ALL OVER THE PLACE!

- Tempot. I den här staden bor det över en miljon människor och det finns cirka 90 000 universitetsstudenter. Det är folk ute jämt, jämt, jämt (vilken tid på dygnet det än är) och stadens alla caffebarer är nästan alltid fullproppade nu när det är varmt ute. Men trots att det är så mycket liv och rörelse  - så är det ett otroligt lugnt tempo. Stockholmsstressen existerar inte här – jag håller alltid på att springa över folk för att alla går så sakta – och jag ser aldrig något bråk eller hör höjda röster. Det är mest ett konstant, gemytligt myller och jag älskar det.

Häromdagen betraktade jag två vildhundar under en ganska lång tid och slogs av hur otroligt mänskliga de faktiskt är. De sprang sida vid sida, stannade vid övergångsstället, tog sig över gatan tillsammans med horden av människor, kissade på samma stolpe, förföljde samma (kopplade) hund, nosade på papperskorgar och satte sig sedan på en gräsplätt och kollade sig omkring. Så fint på något sätt. Jag började tänka på Aristocats, katter som pratar med varandra, och nu kan jag inte släppa tanken på att alla djur har parallella världar som är lik människornas. Hur som helst, mina funderingar har gått så långt att så fort jag ser en duva (vilket är ganska ofta i den här stan) så måste jag stanna till och studera dess beteende en stund. Och för att visualisera vad jag menar så ska jag visa de här gamla Comviq-reklamerna som jag tycker är både roliga OCH jäkligt träffande.